SENASTE TIDEN…

Oj, har glömt skriva här. Men vet inte om jag ska fortsätta så det har varit lite tudelat. Livet rullar på, Louie växer och nästa tisdag blir han hela 6 månader! Helt galet! Vilket också betyder att jag gjort halva min mammaledighet:( det går så fort!

Hoppas ni mår bra, ni som fortfarande kikar in här!=)

Advertisements

LIVET

Vad har hänt sen sist? Well, vi har just nu sjukstuga. Louie blev förkyld förra veckan och min sambo igår. Kurerar oss för fullt för på lördag är det dop. Louie blir även då 4 månader och efter helgen tänkte vi börja med smakportioner och se vad han gillar, ska bli så roligt!

Vi har hängt med mammagruppen, tagit 3000 promenader, ammat en miljon gånger, sett honom utvecklats, torkat massor av kräk och myst massor av gånger i soffan framför OS.

Nästa vecka flyger vi ner till Skåne och mina föräldrar, ska bli spännande hur han fixar flygningen. Ser att flera av IVF-tjejerna jag följt nu fått bebisar, så UNDERBART!!

1 FEBRUARI

Idag är det exakt ett år sedan jag tog det där testet och fick veta att vi skulle få barn. Nästbästa dagen i mitt liv. Att få ett plus efter ett års kämpande, det var helt magiskt. Jag trippade som på små moln hela den dagen och njöt av min lilla hemlighet. När en vän sen på kvällen skickade att Beyonce lagt upp bild på att hon också väntade barn var det som ett tecken, haha, vilket magiskt år 2017 skulle bli.

Idag har jag också varit mamma i exakt 100 dagar. De bästa 100 dagarna i mitt liv, som jag ÄLSKAR att vara Louies mamma och att få spendera dagarna med honom är guld, för varje dag som går blir han roligare och härligare. Jag förstår verkligen alla som säger att få barn är meningen med livet, för han är min mening med mitt liv. Min goseplutt.

23 JANUARI

För ett år sedan åkte vi till Huddinge för att göra återföringen av embryot som skulle till att bli Louie, som var Louie. Det är hela ett år sedan som vi gjorde vårt första ivf-försök och slets mellan hopp och förtvivlan när ägglossningtestet vägrade slå om till fast gubbe när det skulle slå om men som till slut gjorde det på exakt rätt dag. Det var lixom meningen. Jag är inte den som tror på högre makter eller dylikt men den proceduren med att testet slog om på rätt dag, återföringen gjordes på sättet det gjordes och vi fick ett positivt resultat direkt, ja det var fanken meningen.

7 dagar senare, 1 februari, tog jag testet som visade positivt och den 24e oktober kom så lille Louie, det bästa som hänt mig. Därför är den 23 januari en väldigt speciell dag för mig. Tänk vad livet ger ibland.
img_2190

FRIYAY

Det är fredag och Louie har hämtat sig och är nu i princip frisk. Det har varit tufft med sömn under veckan och Louie har velat vara nära hela hela tiden så har mest suttit med honom eller gått runt lägenheten med honom i famnen. Haft honom sovandes på mig eller tätt intill. I början var det hjärtskärande att ge medicinen men de senaste två dagarna har han knappt gråtit när vi gett honom den, min starka lille pojke!

Så skönt att detta snart är över och jag hoppas verkligen inte detta är en start på öroninflammation bonanza var sjätte månad!

Detta är första veckan sen jag blev mamma som jag känt av riiiiiktig trötthet, knappt kunnat hålla ögonen öppna på nattpassen. Sambon ska iväg med Louie några timmar i eftermiddag och då ska jag få sova ostört. Har otroligt svårt att somna när han är i något annat rum. Oroar mig ständigt. Lite lättare när han är ute på promenad eller liknande. Konstigt men så är det. Ser fram emot helg!img_1948

 

BARNAKUTEN

Jag tyckte Louie inte riktigt var sig själv igår. Han sov väldigt korta stunder på dagen och ja, det var bara något som var off. Vid 18 på kvällen när sambon kom hem började han bli mer och mer kinkig och skrek en del. Vi lyckades få honom att somna två gånger men han vaknade nästan lika snabbt. Vid 21 började skriken bli okontrollerbara, han var otröstlig. Ville inte ammas, inte äta något, inte bli buren, inte ligga i vagnen, inte ligga i sängen, INGET funkade. Vi ringde 1177 som rådde oss att åka in till akuten. Vilket vi såklart då gjorde. Han somnade i bilen in och i famnen på akuten men vaknade igen. När han skulle vägas och undersökas skrek han så mycket att mina tårar rann och jag bad dom sluta för det gjorde så ont i hela kroppen av hans skrikande. Vid 12 fick han alvedon och först då blev han lugn, somnade och sov tills läkaren kom in och gav honom antibiotika. Öroninflammation hade han. Att se honom så ledsen, upprörd, rädd, aldrig varit med om så jobbiga känslor, ens lille lille bebis har ont och jag kan inte göra något. Eller ja, nu gjorde vi ju något, han fick alvedon och medicin och när vi kom hem och la honom somnade han direkt och sov fyra timmar rakt av, stackaren.

Nu på morgonen har han ätit bra, tagit sin medicin, lekt lite men framförallt sovit ännu mer. Stackars lillen måste vara helt utmattad efter dagen igår.

En förstår ju att detta är ju bara första gången av massor av gånger ens barn kommer ha ont/må dåligt men denna första gång var hemsk. Och då var det “bara” öronen. Usch, att vara förälder är verkligen en tuff grej, att orka vara tuff för sitt barn, att vara den starka. En prövning, helt klart.

Ska också försöka sova lite, vi var på akuten till 2, sen vaknade jag varannan halvtimme och tittade till honom så har ej fått sova jättemycket.